Anders Bruks Biologisk status
Anders Bruks är mannen som alltid sätter
fiskens bästa i första rummet (någon sa visst att han tänker som en fisk). Han
är utbildad biolog och arbetar som fiskbiolog vid Fiskeresursgruppen vid
Älvdalens utbildningscentrum. Genom sitt engagemang för fisken i regionen har
han t ex erhållit stipendium, miljö- och fiskevårdspriser. Han är även en erkänt
duktig fiskare.
Generellt sett så är harrtätheterna i Oreälven extremt höga, vilket undersökningar belagt och även i jämförelse med andra vattendrag. Tyvärr är de avsnitt av älven som har en gynnsam karaktär för harr idag ytterst fåtaliga eftersom en stor del av fallhöjden tagits i anspråk för elkraftsproduktion. Anders påpekar att även om tätheterna är höga så är inte medelstorleken densamma, även om enstaka harrar överstigande 50 cm förekommer i fångsterna.
Nedströms Stackmoradammen (där tyvärr ett utbyggnadshot idag föreligger) har de högsta harrtätheterna uppmätts. Något annat som är intressant är att harr märkt vid Stackmoradammen har återfångats relativt långt upp i Unnån, vilket antyder att Oreälven kan vara av betydelse för Unnåns harrbestånd.
Vi har en ganska varierande berggrund inom området, allt från riktigt sura bergarter till basiska silurbergarter inom området för Siljansringen, något som tydligt återspeglar sig på vattenkvaliteten. I de vattendrag som har drabbats av försurning har kommunen och länsstyrelsen arbetat föredömligt menar Anders, och idag ser situationen i huvudsak bra ut även om det fortfarande finns mindre vattendrag som alltjämt är sura.
När det gäller biotopvård och flottledsrestaurering ligger Orsa långt framme med ett flertal utförda arbeten. Har detta gett några resultat?
Det första restaureringsarbete vars effekter har dokumentets är Unnåns övre delar och där har öringtätheterna ökat mycket kraftigt på en del områden, dock inte nedströms Stopåns utflöde där surheten på vattnet slår ut öringreproduktionen i ca 5 km av Unnån. Detta är dock ett problem som skall vara utagerat från och med 2006 genom de utökade kalkningsinsatserna. Andra positiva resultat som en följd av flottledsrestaurering finns i Unnåns nedre delar där harrbeståndet på åtgärdat område uppgår till 336 harrar av fångstbar storlek per hektar medan det i ej åtgärdade områden uppgår till 29 harrar av fångstbar storlek per hektar. Några fler undersökningar avseende biologiska effekter finns ej eftersom detta är mycket kostsamma studier säger Anders. En del studier avseende fysisk hållbarhet på åtgärderna har även utförts, vilka visar på goda resultat. Anders påpekar dock att i sjöfattiga vattendrag tenderar hållbarheten på åtgärderna att påverkas betydligt snabbare än i sjörika system.
Även när det gäller eliminering av vandringshinder har Orsa visat framfötterna vid ett flertal tillfällen – har detta gett några bra resultat?
Anders berättar att ett flertal äldre dammbyggnationer vars syfte förverkats sedan länge har rivits ut. Anders fortsätter med att berätta att vägmästaren på Vägverket för aktuellt område varit mycket viktig i samband med eliminering av vandringshinder vid vägtrummor och här har mycket bra arbeten utförts. Beträffande effekter så är kanske det mest slående exemplet en utrivning av den s.k. Myggsjödammen i Myggsjöån där öringen har återetablerat sig i Myggsjön efter utrivningen. Ett annat bra exempel är Vägverkets åtgärder i Åbergsvassla där årsyngel av harr nu kan näringssöka långt upp i det lilla vattendraget, vilket tidigare var en omöjlighet.
Anders avslutar med att påpeka att dammbyggnationer och fragmentering av vattendrag är ett de största miljöproblemen som finns oavsett var i världen man befinner sig. Effekterna av den fragmentering vi har utsatt våra vatten för är tyvärr oöverskådliga.
Ett annat problem som uppmärksammas ofta i fiskevårdskretsar är problemen med främmande arter och även flytt av inhemska arter mellan olika vatten, hur ser situationen ut inom detta område?
Mot bakgrund av att de första dokumenterade utplanteringarna av bäckröding i området är daterade 1929 så har denna art dessvärre vunnit stor spridning. Anders menar dock att man får ha en viss förståelse för detta eftersom man utgick från att man gjorde något bra. I övrigt har även inhemska arter vunnit viss spridning och förändrat beståndsbilden i vissa vatten – detta gäller främst gädda, men även abborre och betesfiskar såsom mört och id. Trots detta påpekar Anders att området, i jämförelse med många andra närbelägna områden, har en mycket hög naturlighet beträffande sina fiskbestånd.